Burnäsets Historia

Markhistoria

Området hörde från början till Karlsby egendom. Denna omnämndes första gången i ett pergamentbrev av den 18 maj 1386 då Ramborgh Eriksdotter pantsatte fastigheten till Skänninge nunnekloster. Då kallades fastigheten för Kalfsbygd. 1405 var namnet ändrat till Kalsbygd. I 1680 år jordabok är stavningen Kalsby. En stavning som går igen i 1667 och 1673 års kartor. Namnet Karlsby betyder ursprungligen Kalfs gård eller nybygge. Under 1700-talet fick troligen gården det nuvarande namnet med den nuvarande stavningen. Från början bestod Karlsby egentligen av två gårdar som benämndes Karlsby kronohemman vilket kan utläsas av en karta från 1636. 1702 är det dock en fastighet.

År 1687 fanns det inte någon omfattande torpbebyggelse på ägorna utan några små torp är på utmarken äro utbyggda, men hava varken åker eller äng av något värde, utan föda sin boskap med löv och vad de ibidem (asp) buskarna kunna bärga, ringa hö¨. Tydligen blev järnbrukets anläggning 1682-83 en drivkraft för torpens expansion eftersom det behövdes stora mängder träkol till bruket, liksom folk som kunde ombesörja diverse transporter.
1783, den 14 augusti gjorde Wetterberg, som var ägare till Karlströms bruk, upp en förteckning över ”de små kohlartorpen som höra under Carlströms Bruuk och som ähro belägna på Carlsby ägor” och han omnämner bl.a Öön, 2ne små torp (1702 och 1743 Måsse på Öen; 1794 Öna, 1842 Ön, senare fanns två torp kallade Storön och Lillön).

På 1702 års karta redovisas ett stort antal torp som livnärde sig på bl.a kolning. Öen ”norrifrån f.g Måsse på Öens kallad” ännu längre mot norr betecknas skogen mellan Lilla Salstern och Vänstern som ”jämnväxt sköön Aspeskog; blifwer dock mycket uthuggen. Lovisetorp är sannolikt detsamma som ett av de två Öna-torpen i 1713 års förteckning. 1743 framgår att torpet är identiskt med det torp som från och med 1794 års torpförteckning kallas Elgsundet. Enligt denna förteckning fanns även torpet Sjöbacka vid denna tidpunkt. Torpen var att betrakta som kolartorp d.v.s. de hade skyldighet att leverera träkol till Karlströms bruk (15-40 läster vardera). 1842 fanns fortfarande de tre torpen kvar och två av dessa finns fortfarande kvar (Öna 1784- och Älgsundet 1784-) medan torpet Sjöbacka upphörde 1868. (ur Karlsby- en bygd i våra hjärtan; Karlsby bygdeförening)

Gruvor och gruvdrift

Inom Burnäset, i avdelning 8, finns ett smärre gruvschakt. Vad som egentligen brutits är okänt men troligtvis rör det sig om järnmalm. Området med Burnäset tillhörde Godegårds bergslag och gruvschaktet tillkom troligen i samband med järnbruket i Carlström anlades. 

Rent allmänt kan sägas att järnhanteringen har haft stor betydelse för Sverige och för Bergslagen. Under 1600-1700-talen var Sverige den dominerande järnexportören och stod under långa perioder för närmare hälften av världsexporten. Det svenska uppsvinget inom området var i första hand beroende av tillgången på skog och träkol, men också av goda malmer och kunskap. Det förbrukades stora mängder träkol i masugnar och smedjor vid denna tid. För att framställa 1 ton stångjärn åtgick närmare 100 kubikmeter träkol förutom ved till tillmakningseldarna vid själva gruvbrytningen.

Dock, i och med framställningen av koks i bl.a. England började en sakta nedgång för landets dominerande ställning inom järnhanteringen.

Den allra tidigaste järnframställningen kan härledas till järnåldern (500 f.Kr). Man smälte då sjö- och myrmalm i låga gropugnar som mätte ca en meter såväl i höjd som bredd. De smältor som bildades var lågkolhaltiga och kunde därför smidas direkt. De höggs i korta bitar om ca 3 hg, vilka benämndes osmundar. Detta osmundjärn var ett ämnesmaterial och en exportvara, men användes också som betalningsmedel.

Framåt 1000-talet började man bryta bergsmalm ur gruvor och ugnarna växte i höjden till flera meter. Bränslet var träkol och vattenhjulsdrivna blåsbälgar användes för blästern vid dessa masugnar. Vid smältning av malm vid en masugn ges vid hög temperatur flytande järn som tappades ur ugnen genom ett hål i ugnsbotten. Detta järn som kallas för tackjärn, tog upp så hög kolhalt att det inte blev smidbart. Det blev därför nödvändigt att smida om det igen i en härd tillsammans med oxiderande slagger för att därigenom sänka kolhalten till en nivå där det gick att smida.

Stångjärnet blev den värdefullaste exportprodukten. Gustav Wasa införde på 1500-talet i större skala tekniker för stångjärnssmide i Sverige. Man byggde då härdar för omsmältning, så kallad färskning, av tackjärn samt vattenhjulsdrivna stångjärnshammare för bearbetning av smältorna och för utsträckning av järnstänger.

Det framkom flera metoder efter hand. En av dessa var tysksmidesmetoden och därmed infördes stångjärnssmedjorna i landet. Senare infördes tre andra metoder för smidesjärnframställning, nämligen vallon-, lancashire-, och franche-comté metoderna. Kronan styrde redan under medeltiden järnhanteringen som hade en stor betydelse för landet. Under 1600-talet inrättades ett särskilt departement för bergsbruket som kallades för Bergskollegium. Därifrån bestämdes lokaliseringen, kvantiteter, kvalité, priser och export.

Bergskollegium lockade bergsmän att utveckla järnhanteringen genom att utdela privilegier med förmåner som var bundna till hanteringen.

Med bergslag menas ett område, tidigare kallat för berg, som fastlagts av myndigheten. Inom dessa distrikt skedde malmfångst och järnhantering under speciella villkor och privilegier. Särskild lag gällde vid sidan av landslagen. Det har funnits 17 järnbergslag i landet och där utfördes de fyra huvudmomenten inom hanteringen, gruvdrift, kolning, masugnsdrift och stångjärnssmide. Bergmästaren var myndigheternas högste representant i bergslaget och han var också domare i bergslagets bergslagsrätt.

Äldsta bevarade texten av brytningsprivilegier gällde norra Östergötland och det är den första kända bergsordningen utfärdad av Kung Magnus den 7 november 1340 på Vallby kungsgård i Närke. Den tillkom då bergsmännen på Västra berget (Lerbäck) begärde samma lag och förmåner som bergsmännen på Östra berget (bl.a. Godegård) redan hade.

Det är troligt att brytningen av järnmalm började redan under 1000-talet i ett område som kallades för Järnbärarland men även i norra Östergötland, bl.a. i Tjällmo bergslag. I den senare ingick Godegårds bergslag i vilka det genom ett bytesbrev från 1377 anges att både gruva och hytta funnits. Gustav Wasa stadsfäste privilegium för bergslaget 1525. Godegårds bergslag omfattade på 1600-talet Godegårds socken samt hemman i Kristberg.

Den rika tillgången på åar och bäckar tillsammans med järntillgången medförde att ett stort antal järnbruk anlades. I trakten fanns bl.a.: Bona i Västra Ny mellan Bocksjön och Frännsjön; stångjärnsbruk mellan 1782-1871. Karlström i Kristbergs socken mellan Stora Vänstern och Stråken; stångjärnsbruk mellan 1682-1900. Kvarn i Kristbergs socken mellan Stråken och Ommen; knipphammarprivilegier 1640, stångjärnsprivilegier 1681, nedlagt 1858, senare valsverk som flyttats till De Geersfors. 

Wilhelm Tham skriver i sin beskrivning över Linköpings län 1854-55 att ”Carlsby, nära ån mellan Salstern och Wenstern, 11/4 mantal frälse utgöra med Nordsjö och andra egendomar 43000 riksdalers taxering”. Vidare skriver han ”bruket anlades 1682 i den närhet af samma mantal från 1684 äfven en masugn, allt i allmänningen”. 1805 anlades det nuvarande bruket. Det priviligerade smidet var vid sistnämnda tid ännu 1600 skepp, men 1848 nedlades det äldre så kallade öfra brukets tvenne härdar med 1000 skepp.

1850 fanns vid Karlsström enligt W. Tham 2 stångjärnshärdar, 1 stångjärnshammare, 540 1/3 skepp med stång-och ämnesjärn samt 4 arbetare.

Karlströms bruk grundades 1682 av Carl Sparre på Ulvåsa då han fick klartecken från Bergskollegium att anlägga en stångjärns hammare. Redan 1683 lät Sparre bygga en hammarsmedja med två härdar vid Karlström. 1684 fick han rättighet att bygga en masugn vid ”Karlsby hammare”. Masugnen lades dock ned redan 1693. All verksamhet vid Karlström får anses vara avslutad under åren 1909/10. (ur Tjällmo bergslag; Hembygdföreningen i Tjällmo, Beskrifning över Linköpings län; Wilhelm Tham)

Ägoslag

De äldre kartorna visar på markanvändningen. På kartan från 1702 finns de små tegarna utritade. På häradskartan från 1878 utgörs det nuvarande Burnäset av ängs-mark med lövskog. 1945 års ekonomiska karta visar på ett stort sammanhängande i det närmaste trädlöst betesområde norr om vägen ut mot uddden. Sannolikt betades dock hela udden. Kring de kvarvarande torpen Öna och Älgsundet fanns odlingsområden. En jämförelse med nutida kartmaterial visar att dessa gamla odlingsområden utgörs av öppna områden idag.

Nuvarande naturförhållanden

Idag har mycket av de forna betesområdena vuxit igen med främst lövskog medan flera odlingsområden är planterade med barrträd, främst gran. Några få områden framförallt vid Öna och Älgsundet har kvar sin öppna karaktär men är i stark igenväxning av asp- och björksly samt hallon. Skogen sköts som produktionsskog med naturvårdshänsyn. Huvudsyftet är dock att området skall vara tillgängligt och upplevas som estetiskt vackert.

Djurliv

Vid inventeringsarbetet kan konstateras att rådjur, skogshare och grävling finns i fasta stammar. Fågellivet är mycket varierat med en dominans av trastfåglar och sångare. I anslutning till de grova träden finns flera hackspettsarter. Noterat är större hackspett och spillkråka medan den mindre hackspetten hördes trumma från strandträden vid Älgsundet. Ute på Salstern har vid flera tillfällen storlommen visat sig och i strandlinjen fanns drillsnäppan. Fiskgjuse häckar i omgivningen) Se vidare i Skötselplanens artförteckning.

Källa: Skötselplanen